1:a majtal i Nora 1910.

[Sida 1]

Nora, 1 maj 1910.

Demonstranter!

Efter det svåraste år, som Sveriges klassmedvetna arbetare utstått, lockout- och storstrejkåret, samlas de åter på sin internationella mönstringsdag för att än en gång fordra sina förhållna mänskliga rättigheter.

Ett tjog gånger väl har vi nu lytt parollen från internationella socialdemokratiska kongressen i Paris 1899Felskrivning för Andra internationalens konstituerande kongress i Paris 1889? att demonstrera för lagstadgad 8-timmars arbetsdag.

[Sida 3]

Hur många gånger det demonstrerats i Nora, vet jag inte, men förmodligen är det tillräckligt många gånger för att inte själva huvudtemat skall kunna varieras. Enda nyheten i demonstrationerna består kanske väl i varierandet med de talare, som denna dag skickas som skottspolar till de olika platser i vårt land, där arbetarna vaknat till klassmedvetenhet.

Arbetare, ur själva den tekniska omgestaltningen av samhället, införandet av
[Sida 5] det stora industriella produktionssättet med vinst- och lönesystem under "fri tävlan", som det heter, mellan individer — ur allt detta, säger jag, framspringer arbetarrörelsens berättigande och styrka.

Arbetet är källan till all rikedom och all kultur. Den sanningen kommer vi inte ifrån. Penningmannen bröstar sig över sina pengar och låter folk tro, att han är en sådan mänsklighetens välgörare. Som 20-årig flicka var jag folkskollärarinna här i trakten i en sockenHjulsjö socken, där det fanns och finns än i dag
[Sida 7] en sådan där mänsklighetens välgörare. Det är gamle brukspatron Lars Larsson i HjulsjöLars Larsson i Bredsjö. Alla hans dagsverkare och hyttarbetare och alla andra människor med sjöng hans lov från morgon till kväll. Han "gav" så mycket arbetsförtjänst, och det var sant, och jag vill inte säga något ont om honom, jag tar honom endast som typ!

Han gav folk arbete! Nå, men han gav väl nånting åt sig själv också? Pengar! Och det var väl den där penningvinsten, som var drivfjädern för
[Sida 9] honom, när han så där ”gav” folk arbete!

Och de där pengarna både till vinst åt honom själv och ”lön” åt folket — sådan lönen var på den tiden! — härflöt väl ur deras gemensamma ansträngningar, kan jag tro av arbetet, i och på jorden, malm och skog. Lars Larsson hade mycket skog uppåt Falutrakten! Men ändå hette det så ödmjukt och tacksamt: han gav arbete!

Nej, säger jag, han köpte det, för sin egen vinnings skull. Och möjlighet för folk att få arbetsförtjänst skulle helst inte vara överlämnad åt
[Sida 11] slumpen, eller barmhärtigheten eller snikenheten hos den enskilde: Stat och kommun skall ge arbete. Därför gör också den socialdemokratiska kritiken slut på den idyllen om den ädle arbetsgivaren och förklarar i stället: Kapitalet är resultatet av arbete och skulle aldrig ha funnits, om ej arbetet gått förut.

Varenda produkt, som vi människor behöver, kan följas genom en serie arbetsled tillbaka till de råämnen,
[Sida 13] varav den är gjord, och dessa råämnen i sin tur tillbaka till det ena, stora, allt annat omfattande råämnet jorden, som ingen enskild frambragt och som därför borde tillhöra oss alla, så visst, som vi få andas luft ännu, och så visst som vår herre ännu har lov för kapitalisterna att låta solen skina på alla sina barn, och de möjligtvis har lov att ta lite vatten ur en sjö eller bäck, om de också inte alltid får plocka vilda bär eller en vedpinne. Att känna det så i fråga om jorden – denna vår gemensamma boning som Gud gav människorna och finna en formel för den
[Sida 15] praktiska tillämpningen av denna idé – det är socialism! Det är mer än så, det är verklig religion!

Robinson: Hur beroende man är av det grova föraktade arbetet, hur det är detta, varpå det i första hand kommer an, lär vi till och med av vår gamle äventyrshjälte Robinson Kruse. På sin obebodda ö var han full
[Sida 17] ständig herre, och han hade både pengar och vapen. Men hur fick Robinson inte knoga! Själv bygga sitt hus, skaffa villebråd, odla jord och tämja husdjur samt hela tiden längta efter mänskligt sällskap. Först när Fredag kommit i hans väg, och han genom ett bösskott övertygat honom om sin överhöghet, blev det drägligt för Robinson Kruse och lättnad i arbetet. Vad är en bas utan en slav? är den enkla lärdomen av exemplet!

[Sida 19]

Tills vi komma därhän, att den ena människan inte behöver sälja sig längre till den andra för timpeng eller betalning efter ackord i bästa fall, eller gå arbetslös från arbetsplats till arbetsplats utan att kunna få arbete — tills vi nå dithän, må arbetarna, i kraft av sitt rättslösa läge och sin rättvisa sak hålla ihop om kravet att få sälja sig på så dräg
[Sida 21] liga villkor som möjligt, hålla ihop om kravet: Högre lön — kortare dag.

Arbetare, människan lever inte för att arbeta utan hon arbetar för att leva! Kom väl ihåg den förnuftiga och naturliga satsen!

Alla skäl, som talar för förkortning av arbetstiden, är säkert omtuggade tillräckligt även i Nora. Jag bryr mig inte om att repetera dem. Det finns ett skäl som går utanpå alla andra, varför arbetaren inte skall av industrialismen för
[Sida 23] vandlas till ett lastdjur, en maskin, och det är det att det hos alla normala människor finns ett behov att göra det mesta möjliga av sitt liv. Det behovet skall respekteras! Det skall stegras till och med. Om människorna inte haft det behovet, känt missnöje och strävat efter förbättringar, skulle vi aldrig ha kommit någonstans! Göra det mesta av sitt liv – detta liv som ändå är så kort
[Sida 25] , så särskilt kort för er, industriarbetare, och så fullt av faror! Ett liv om dagen släpper ni till, utom alla skador som inte direkt medför döden: men åtminstone invaliditet! Detta mitt korta, farliga liv är det enda, varom jag vet någonting med visshet! Må det bjuda mig något.

Jag vill ha min andel i kulturen, i den mänskliga odlingens framsteg! Tänk om våra farfars föräldrar kunde
[Sida 27] stiga upp ur sina gravar och se våra materiella och andliga framsteg! Våra maskiner, våra kommunikationer! Vi håller på att få flygskepp, vi har vagnar, som går för sig själva på landsvägarna, vi har telefonen, tändstickan, vattenledning, elektriskt ljus, löständer, paraplyer, klockor och galoscher. Gumman sa när hon såg tåget första gången och hörde att det skulle gå: Det går aldrig! Och så satte det sig i gång och puffade i väg, och kors i Jesu namn, nu stannar det
[Sida 29] nog aldrig! En intelligent människa säger alltså: Jag vill inte bara slita ut mig i ett enformigt och tungt arbete för dålig betalning. Jag vill inte bara så, jag vill också skörda!

Lönen är inte bara en penninglön, den är något mer, något högre. Min verkliga lön är min andel i den mänskliga kulturens framsteg. Och i kulturens framsteg, arbetare, kom ihåg, har inte
[Sida 35] de övermodiga och brutala arbetsherrar, som sitter i arbetsgivarföreningen och dömer er med era stackars familjer till långa månaders svält, till permanent arbetslöshet, till landsflykt och vräkning mitt i vintern — i kulturens framsteg, säger jag, har inte de någon insats, någon merit! Men de kan utestänga er från dem ändå. Min verkliga
[Sida 37] lön för mitt slit, den kan vara av många slag efter vars och ens olika läggning. Jag kan läsa och skriva. Det kunde inte farfars farmor och farfar. Det var trollkonster för dem. Men jag kan, och alltså kan det hända, att jag vill ha böcker och tidningar. Ett bokskåp med böcker — goda böcker, inte kolportageromaner! — och tid att läsa mina kära böcker, det är för den ene hans
[Sida 39] verkliga lön, hans andel i kulturen.

En annan skulle vilja resa — vi har sådana präktiga kommunikationer, som inte fanns på farfars farfars tid; vi får snart flygskepp! — allså en tripp till Stockholm, upp till Aavasaksa för att se midnattssolen, en kanalresa mellan Stockholm och Göteborg, en tripp ner till Malmö, till arbetarnas Folkets park, till Köpenhamn, till Berlin, ner till Dresdens tavelgallerier, till
[Sida 41] Paris, London. Nå, reser ni nu dit?

Nej, när ni reser, så blir det till — Amerika, och knappast för att komma igen till en älskad fosterjord! Under det år som gått, har ju arbetarna haft alldeles särskild anledning att skramla ihop respengar åt kamrater, som skulle svältas ihjäl enligt arbetsgivarnas dekret, men som i Amerika inte skadas av sina prickade betyg. Min verkliga lön kan vidare bestå i att en enda gång i livet, ifall jag bor i en avkrok, få höra Hjalmar
[Sida 43] Branting tala, eller Ellen Key, eller vår geografiske upptäckare Hedin eller Heidenstam eller vår store sångare John Forsell, eller se en stor scenisk konstnär. Lönen för min möda på fältet, i fabriken, eller hyttan och gruvan är att få tillbringa en stund med mina barn och min familj, så de inte förblir främlingar för mig, att efter ett vederkvickande bad och mål få tillbringa en stund i naturen i sällskap med — mitt hjärtas utvalda vän eller
[Sida 45] i att få göra just vad jag vill, som inte skadar någon annan!

Se på överklassen! Alla deras bildnings-, rekreations- och njutningstillfällen! Vem är det, som bistår desamma, om inte just det arbetande folk, som endast tillerkännes möjligheten till det allra knappaste uppehälle för sin svett och möda. Var inte så anspråkslösa!

Hör vad Snoilsky säger för att varna överklassen för dess snikenhet och övermod:

[Sida 47]

Vetenskapen, konsten, rikedomen
ej ett fåtal fick för egen lust.
De på folkets träd blott äro blommen,
vartill roten bidrog med sin must.
Folket vill sitt lån tillbaka börda,
en förädlad ljusets, kraftens flod.
Där det sått, där vill det också skörda,
Kunna säga: se vårt kött och blod!Ur "Emigrationen" i Carl Snoilsky: Dikter. Tredje samlingen (1883) Litteraturbanken. Ej ordagrant citerad. Originalet har andra skiljetecken och "se mitt kött och blod!"

Jag vädjar till belackarna, som kallar majdemonstrationen ett spektakel, ett upptåg, okynnestilltag, jag vädjar till dem som får använda tiden efter behag, kanske ligga och dra sig till tio och elva på
[Sida 49] dagen och ändå ha det någorlunda behagligt, om de plötsligt skulle nödgas byta lott med en fattig löneslav i ett tungt, enformigt, farligt, hetsande och under alla förhållanden illa lönat yrke, om ni då inte ser med andra ögon och känslor på demonstrationen, kanske själva demonstrerar.