Tal i Askersund från den 8 maj 1910.

[Sida 1]

Askersund 8 maj 1910

Demonstranter!

Inledning.

Efter det svåraste år, som Sveriges klassmedvetna arbetare utstått – lockout- och storstrejksåret – har de åter haft sin internationella mönstringsdag för att kräva sina förhållna mänskliga rättigheter 1 maj. Här i Askersund blev man inte färdig i tid, utan vi kommer på sladden, men – bättre sent än aldrig!

[Sida 3]

Majdemonstrationens syfte: att demonstrera för lagstadgad 8-timmars normalarbetsdag. Nu hör jag emellertid att inte här i Askersund finns någon nämnvärd storindustri, och alltså inte heller därför någon sådan där skarp uppdelning av medborgarna i ett besittande fåtal och en egendomslös massa. När så är, kan ju inte vad jag här vill framhålla få det gehör, den resonans och den aktualitet över sig som det har på de platser, där de
[Sida 5] privatkapitalistiska förhållandena sätter sin prägel på det hela.

Hur många gånger det demonstrerats här, vet jag inte, men sannolikt är det så många gånger, att ämnet är uttömt, att huvudtemat inte längre kan varieras.

Ur själva den tekniska omgestaltningen av samhället, införandet av det storindustriella produktionssättet med vinst- och lönesystem under "fri" tävlan – ur allt detta, säger jag, framspringer arbetarrörelsens berättigande och styrka.

Mina åhörare, det fanns en tid, då var familj frambragte det mesta av sina förnödenheter själv, av råämnen, som man också frambragt. Arbetet var mödosamt och produkten otillfredsställande
[Sida 7] i jämförelse med vår tids alster. Men numera tillverkar man inte allting själv, utan det köps färdigt! Det har skett en massa underbara uppfinningar, och vi har lärt oss ta ångan och elektriciteten i vår tjänst som drivkraft; och det lönar sig inte längre för hantverkaren och småfabrikanten eller lappskomakaren att konkurrera med storindustrin. Samtidigt har en massa folk lösryckts av förhållandenas makt från jorden och samlat sig kring
[Sida 9] industriplatserna, där de söker att arbeta.

Våra dagars arbetare är fri, till motsats från slaven eller den livegne, men lottlös. När han skall fylla alla människors bestämmelse, arbeta – Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett!1 Mosebok 3:19 — ser han sig avstängd från arbetsfältet, från naturen, från själva den jord, på vilken han måste stå för att kunna arbeta. Men inte bara arbetsfältet är honom frånrövat. Utan i vår tid har arbetet en annan
[Sida 11] karaktär än förr, då man med enkla verktyg frambragte produkten.

Arbetet är en vittomfattande process, som utom jorden — arbetsfältet — kräver förråd av råämnen och rörelsekapital, samt de mest sinnrika arbetsmedel, som vi kallar maskiner, och allt detta som vi kallar produktionsmedel är monopol (ensambesittning) hos ett fåtal, till vilka de lottlösa
[Sida 13] måste gå och ödmjukt anhålla om arbete.

"Spadarna befinner sig i andras händer." Uttryck av skalden Byron!Lord Byrons jungfrutal i överhuset. Se även "200 år sen ludditerna avrättades" av Lars Henriksson i Arbetet. Om en sådan där arbetslös person begär anständig lön, finns det så många andra, villiga att arbeta för lägre, och så sjunker lönen av sig själv utan att arbetsgivaren behöver pressa ner, behöver vara blodsugare! Lönen sjunker och alla de övriga arbetsvillkoren försämras
[Sida 15] genom arbetarnas eget underbjudande, egen konkurrens.

Ur denna de moderna arbetarnas förtvivlade ställning framväxte emellertid hjälpen. När arbetarna såg, att de fick det sämre genom att äta ut varandra, var det klart, att de började inse, att de borde hålla ihop i stället, alltså inte bjuda under varandra utan göra överenskommelser sinsemellan!

[Sida 17]

Överenskommelse först om lönen, så om mycket mer: Fackföreningarna kom med det enkla, korta, klara programmet: Högre lön — kortare dag.

Vad är det som gör fackföreningsrörelsen solidariteten så stark? Inte här i Askersund, där det inte finns någon industri, utan i våra industricentra och i de stora kulturländerna?

[Sida 19]

Jo, det sakförhållandet, att varuproduktionen sker för vinstens skull, och att inte våra arbetsherrar hade fått någon vinst, om de inte engagerade en massa folk, som slite ihop den åt dem! Arbetsgivarna driver inte sina hanteringar av någon hjärtnupenhet beträffande fattigt folks existens! Det vet varenda människa , och ingen begär heller, att de ska driva sin hantering av barmhärtighet.

[Sida 21]

Men å andra sidan kan inte samhället undvara arbetet. Det skulle inte kunna bestå, om det inte arbetades i och på jorden, och tills vi vinner en sådan samhällsutveckling, att den enskildes arbetsförtjänst och existens blir en statens eller kommunens angelägenhet, bör det arbetande folket yrka på att få arbeta under så drägliga former som möjligt. Den socialdemokratiska kritiken gör
[Sida 23] slut på den där idyllen om den "ädle" arbetsherren och förklarar i stället: Kapitalet är resultatet av arbete och skulle aldrig ha funnits, om inte arbetet gått förut.

Varenda produkt, som vi människor behöver, kan följas genom en serie arbetsled tillbaka till de råämnen, varav den är gjord, och dessa råämnen i sin tur tillbaka till det ena, stora, allt omfattande råämnet jorden, som ingen enskild frambragt och som därför borde tillhöra oss alla, så visst som vi ännu
[Sida 25] får andas luft, och så visst som vår herre har lov ännu för kapitalisterna att låta sin sol skina på goda och onda, har lov att ta lite vatten ur en bäck, om de också inte får ta en vedpinne eller plocka vilda bär. Att känna det så ifråga om jorden – denna vår gemensamma boning, och finna en formel för den praktiska tillämpningen av denna idé, det är socialism! Det är
[Sida 27] mer än så: det är verklig religion!

Parentes: Spring inte nu för att jag kom att nämna ordet socialism. Turkiske sultanen och ingenjören. Dynamomaskinen.

Robinson. Hur beroende man är av det grova arbetet ser vi av vår gamle äventyrshjälte. Robinson – Fredag!

[Sida 29]

Tills vi komma därhän, att den ena människan inte behöver sälja sig längre varken för timpeng eller betalning på ackord, när hon har som bäst och ibland nödgas gå arbetslös från arbetsplats till arbetsplats – ni vet inte ni vad arbetslösheten i våra stor städer vill säga! — tills vi nå dithän, må arbetarna, i kraft av sin rättvisa sak och sitt rättslösa läge, hålla ihop om
[Sida 31] drägliga arbetsvillkor, om högre lön – kortare dag!

Arbetare, människan lever inte för att arbeta, utan hon arbetar för att leva! Kom ihåg den förnuftiga satsen! Jag vill nu inte stå här och repetera alla de skäl som tala för förkortning av arbetstiden. Det finns ett som går före och över alla andra, varför inte arbetaren skall av industrialismen låta förvandla sig till ett lastdjur eller en maskin, och det är att hos
[Sida 33] alla normala människor finns ett behov att göra det mesta av sitt liv! Det behovet skall respekteras! Det skall stegras! Missnöjet har drivit världen framåt!

Jag skall göra det mesta av mitt liv. Det är så kort. Det är så farligt, särskilt för industriarbetaren.

Drivs du inom Grottes stätta,
bärs du ut som lik.
Grymhet är det ej i detta;
blott aritmetik!Ur "Den nya Grottesången" i Viktor Rydberg: Dikter. Andra samlingen (1891) Litteraturbanken. Ej ordagrant citerad. Originalet har andra skiljetecken, "Drevs" i stället för "Drivs" och "vräks" i stället för "bärs".

[Sida 35]

Detta mitt korta, farliga liv är det enda jag med visshet vet något om. Må det alltså bjuda mig något. Må jag få min andel i kulturen. Gumman och tåget! Vad kommer.

Flygskepp!

En intelligent människa säger: Jag vill nog arbeta, men jag vill också ha lönen. Och lönen är inte bara en penninglön!

Kan inte nöja sig med lika lite som Pär Agust i StrixKaraktär i en berättelse av Alfred Engström, se Strix (1898):52 i Svenska tidningar hos KB:

[Sida 37]

Snoilsky:

Vetenskapen, konsten, rikedomen
Ej ett fåtal fick för egen lust.
De på folkets träd blott äro blommen,
vartill roten bidrog med sin must.
Folket vill sitt arv tillbaka börda,
en föryngrad ljusets, kraftens flod.
Där det sått, där vill det också skörda
Kunna säga: se vårt kött och blod!Ur "Emigrationen" i Carl Snoilsky: Dikter. Tredje samlingen (1883) Litteraturbanken. Ej ordagrant citerad. Originalet har andra skiljetecken, "Folket vill sitt lån tillbaka börda", "en förädlad ljusets, kraftens flod" och "se mitt kött och blod!"

Amerika. Se på överklassen och var inte så anspråkslösa!

Jag vädjar till belackarna, som kallar majdemonstrationen ett spektakel, ett upptåg och okynnestilltag, till dem som
[Sida 39] får använda tiden efter behag, kanske ligga och dra sig till fram på förmiddagen och ha det behagligt på alla sätt – om de skulle bli försatta i löneslavens ställning, gå i ett tungt, mördande enformigt arbete för en annans profit, skulle ni då inte sannolikt se på majdemonstranterna med andra ögon, se på hela arbetarrörelsen med lite mer förståelse! Sätt er in i
[Sida 41] den moderna arbetarens läge, först! Håna och döm honom sedan! Hur arbetsgivarna ställer sig: Bekämpar föreningsrätten, i smyg och öppet, antar Åkarpslagar, importerar strejkbrytare från utlandet, organiserar sig själva. Om man studerar deras lockoutproklamation från i fjol – nog var det ett fint aktstycke:

[Sida 43]

Ensamma herrar på täppan ska de vara!

1) Utkasta 30 000 (textilarbetare)
2) 50 000 (järnbrukens arbetare)
3) Vilka de behagade kasta ut!

Är det nu fullt rättvist att bekläda sig själv med en sådan maktfullkomlighet? Somliga människor tycker att det är förmätet av arbetarna att strejka, ehuru de ibland strejkar för rätten till det knappaste bröd; att arbetsköparna kastar ut arbetare, vräker barnsängskvinnor
[Sida 45] till och med, inte därför att de är i trångmål för själva utkomsten, inte utan emedan deras oinskränkta suveränitet är lite hotad – det upprör inte folk.

Isidor FlodströmStatistiker och författare. Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Lindman) har dock sagt att lockoutens moraliska berättigande är betydligt mindre än strejkens!

Låt oss nu riktigt se, hur den härskande klassen framträder:

1) De rår om produktionsmedlen och därmed det arbetande folkets
[Sida 47] existensmöjlighet. För att kunna hålla foten på arbetarnas nacke organiserar de sig fackligt i arbetsgivarorganisationer. (Svenska arbetsgivarföreningar. Centrala Arbetsgivarförbundet; Sveriges Verkstadsförening, Sågverksägarna.)

2) När arbetarna så av sina knappa löner ska köpa igen något av de produkter de och deras klassbröder behöver, möter de dessa samma sina brödherrar organiserade i trustar och ringar,
[Sida 49] bestämmande varornas pris. Därför är sockret så dyrt, margarinet, såpan, fotogenen. Vi måste betala vad de begär och – inskränka på förbrukningen. Därför yrkar vi så särskilt i vårt land på både extra beskattning av sockerbrukens vinst och dess övertagande av staten.

Leve konkurrensen! heter det från dem, när det gäller priset på varan arbetskraft. Men när det gäller socker – då bestämmer de priset själva! 70, 73, 79, 80, 90 kg.

[Sida 50]

Till sist möter vi dem för tredje gången som klasslagstiftare – orättfärdigt skattesystem

Tull på råg, fläsk, kaffetull! Åkarpslagar. Avtalslagar.

Första kammaren är arbetsgivarnas politiska uttryck. Säger nej till alla reformer, voterar de dyra anslagen till försvaret, medan vi andra däre mot arbetar för lindring och fred. Den ohederliga passageraren. Binda honom!

[Sida 51]

Till kvinnorna: Rätten till arbete, på anständiga villkor. Organisering. Skyddslagstiftning. Politiska rättigheter. Rösträtt, för sin egen skull, för släktets och samhällets. Kvinnan är mogen våra tre Nobelpristagarinnor.

Den mindre brottsligheten. Kristendomen och socialismen. Socialismen kommer efter hand. Vattenledningen.

[Sida 52]

Jesus har inga andra efterföljare än de som – förnekar honom. Förnekar honom men i handling visar sig besjälade av kärlek till sina medmänniskor.

Han är i den, som ej hans ord anammar,
men i vars hjärta sanningskärlek flammar.
Han är i den, som rätt ej honom kände,
men kämpar i hans flock för de elände.Ur "Grubblaren" i Viktor Rydberg: Dikter. Andra samlingen (1891) Originalet har andra skiljetecken och "namn" i stället för "ord". Litteraturbanken.

Gör det inte så svårt genom er liknöjdhet för de få som vill något.

Döm oss inte ohörda!

Demonstrera alla dagar!